Torsebro krutbruk, invid Helge å norr om Kristianstad, grundades av Karl XI 1682 för att förse de svenska trupperna och fästningsstäderna Kristianstad och Karlskrona i de nyförvärvade svenska provinserna med krut.
Innan Skåne blev svenskt 1658 hade mindre krutkvarnar funnits runt om i länet. Bruket i Torsebro, som anlades av kapten Christian Rossow, vaktades av militär och var omgivet av en väldig stenmur för att skydda anläggningen mot fientliga trupper och snapphanar. Kunskaper om krutet fanns i Kina redan 600 f. Kr. och spreds över världen till Europa. Främst användes svartkrut, en blandning av 75 % salpeter, 15 % kol och 10 % svavel. Träkol fick man från den omkringliggande skogen, svavlet kom från Dylta, norr om Örebro, och salpetern kunde framställas ur husdjurens kvävehaltiga urin.
Under nästan hela sin verksamhetstid har detta bruk haft stor påverkan på N:Strö. I c:a 200 år var man stor markägare i socknen. Redan år 1700 fick brukets dåvarande direktör Georg Dankwardt tillstånd att lösa in kronegendomen Hörröd nr 1 med flera gårdar och år 1745 fick hans son Christian – som då var direktör – lösa in de båda kronohemmanen Strö nr 3 och nr 14. Allt för att få tillgång till virke för brukets stora behov. Men redan då bruket uppbyggdes i början på 1680-talet blev bönderna i trakten ålagda att bygga en skyddsmur runt anläggningen. Denna mur skulle vara 1000 m lång, 2,5 m hög och 1,8 m bred. I detta stora stenarbete deltog säkert bönder från Strö, fastän dokumentation saknas. Arrendatorerna på brukets gårdar hade att erlägga arrende, helt eller delvis, genom att köra s.k. ”krutäckor” (krutskjutsar) för brukets räkning. Det var också vanligt med avverkning av virke för byggnadsändamål och ved för träkolsframställning och salpetersjudning, även utanför brukets och statens egna skogar. Till allt detta kommer också arbetet med salpetertillverkning. Således en påverkan på verksamheten i bygden under lång tid. Bruket har en lång och mycket skiftande historia och det är endast små utdrag ur denna som här kan göras.
Skyddsvallarna
Manskapsstyrkan som arbetade med kruttillverkningen vid Torsebro uppgick till omkring 20 personer och produktionen låg årligen på cirka 50 ton. Vid sidan om dessa var allmogen skyldig att utföra dagsverken. Kronan och krigskollegium beslöt 1716 att överlåta driften av bruket i privat regi. År 1784 övergick bruket till att bli helt privatägt och omvandlades till Torsebro krut- och stubinfabriks AB. Helge å var en förutsättning för bruket och stod för vattenkraften som drev krutkvarnarna. I slutet av 1870-talet ersattes kvarnhjulen av en enda turbin på 75 hästkrafter vid kvarnrännans slut. Brukets verkstäder drevs av turbinen via drivlinor, som var upphängda mellan turbinhuset och verkstäderna. Vid sidan om krutkvarnarna fanns byggnader avsedda för krutets torkning, korning och lagring, arbetarbostäder, en lantgård för brukets behov och en mjölkvarn vid forsen. För att begränsa verkningarna av eventuella explosioner byggdes fem mäktiga skyddsvallar mellan verkstäderna. Verksamheten vid bruket var inte riskfri. Vid ett flertal tillfällen ledde den farliga kruthanteringen till olyckor.
Innehavare
Ganska snart efter det att Skåne kom under svenskt styre framkom behov av kruttillverkning i provinsen. Att frakta denna stöldbegärliga vara från Småland och genom de gamla gränstrakterna blev svårt och fordrade stora insatser i form av vaktmanskap. Man tror att tillverkning i mindre skala kom igång i Torsebro redan på 1670-talet, men att anläggningarna förstördes under det s.k. ”Skånska kriget” 1676-79. Brukets officiella startår är 1681. Tillverkningen skedde då under ledning av Johan Anckarstråle och därefter av hans svärson Hans Lilliegranat, som fick titeln dirktör.
År 1700 blev Georg Danckwardt direktör för bruket.Men redan efter några år blev det problem. År 1710 under det då pågående kriget, intog danskarna såväl bruket som Kristianstads fästning, men denna ockupation blev kortvarig och för brukets del blev skadorna obetydliga. Som skydd hade man en militärtrupp på ett 20-tal man och tre kanoner. Å 1716 fick han en privilegiebrev av Karl XI där han fick innehavsrätten till bruket på ofri grund. Han blev förbunden att så krut som av honom beställdes. Denna innehavsrätt ärvdes inom familjen och familjen styrde också bruket i 70 år. Georg Danckwardt dog 1721. Då boende på sin egendom i Strö. Han begrovs i Färlöv, men begravningsvapnet hänger i Strö kyrka.Sonen Christian var vid sin död 1763 också han bosatt i Strö.
Georg Danckwardt, adlad Danckwardt, (son av Peter Danckwardt, se adliga ätten Danckwardt, Tab. 4), till Hörröd (numera Göingeholm) i Häglinge socken Kristianstads län. Född tvilling 1664-07-10 i Norrköping. Tullnär vid stora sjötullen i Kristianstad 1689-05-02. Direktör över Torsebro krutbruk i Färlöfs socken Kristianstads län 1700-12-00. Adlad 1706-11-08 (introd. 1710 under nr 1412). Överdirektörs titel. Död 1721-01-09 på Torsebro och begraven s. å. 18/4 i Färlöfs kyrka. Hans vapen uppsattes i Strö kyrka Kristianstads län.
Christian Georg, (son av Georg Danckwardt, adlad Danckwardt, Tab. 1), till Hörröd och Strö. Född 1701-07-20. Student i Lund. Akad. testimonium 1722-03-19. Respass till rikets bergverk 1723-12-14. Auskultant i bergskollegium 1727-12-18 (avlade eden 1728-01-24). Extra ordinarie notarie därst. 1733-04-06. Förrättade bergstingen i Jönköpings län s. å. och 1734. Direktör över Torsebro krutbruk 1735. Krigsråds titel 1760-04-17. Död 1763-06-24 på Hörröd. Danckwardt
Då ny innehavare skulle tillträda 1770 fanns ingen i släkten som ansågs lämplig, utan Kungl. Maj: t överlät innehavet till Carl Jakob Staël von Holstein, som hade bra meriter på området. Familjen fick 1784 nytt kontrakt som innehöll: “Ständig och okvald besittning av bruket för sig och sina efterkommande”. Denna ”ständiga besittningsrätt” blev också långvarig och varade ända till 1875, då man sålde till ett nybildat aktiebolag. Dåvarande ägare Corfitz Ludvig Staël von Holstein insåg då, att om bruket skulle fortleva, fordrades ombyggnad, modernisering och stora investeringar. Han lyckades då skapa intresse för bildandet av ett aktiebolag: ”Torsebro Krut- och Stubinfabriks Aktiebolag”. Han sålde nu bruket, inklusive egendomarna i Strö och Hörröd till detta bolag. Själv kom han att äga närmare hälften av aktierna. Nya maskiner skaffades nu och ny tillverkningsmetod påbörjades, hela verksamheten förnyades. Men framgången blev kortvarig, svartkrutets tid var förbi, nya och bättre slag av krut kom till och statens inköp minskade drastiskt. Stenindustrin och jaktvapenanvändarna var nu de bästa kunderna. Corfitz Ludvig Staël von Holstein lämnade sedan 1881 ledningen åt de andra och reste utomlands.
Carl Jakob (son av Otto Vilhelm Staël von Holstein, friherre Staël von Holstein, tab 1), till Långbro. Född 1717-01-26 i Stockholm. Student i Lund1 1731-10-14. Konstapel vid artilleriet i Stockholm 1733-10-00. Furir därst. 1734. Sekundlöjtnant vid regementet Royal Suédois s. å. i juni, vid vilket han tjänstgjorde till 1740, då han kom hem. Sergeant vid artilleriet i Stockholm 1735. Styckjunkare vid artilleriet 1738. Underlöjtnant därst. 1739-06-05. Löjtnant 1743-06-01. Kapten 1747-02-18. RSO 1749-01-13. Major 1750-08-06. Överstelöjtnant i armén 1760-06-30. Överstelöjtnant vid artilleriet s. å. 9/12. Kommendant på Vaxholms och Fredriksborgs fästningar 1761-12-22. Överste i armén 1773-06-30. Död 1775-03-15 Torsebro s län och begraven s. å. 7/4. 'Han bevistade 1734 franska fälttåget vid Rhen och belägringen av Filipsburg samt fälttågen 1735 vid Rhen, Oppenheim, Worms och Neüstadt. Var även med i svensk-finska kriget 1741 och 1742.' Holstein
En av aktieägarna, James Kennedy köpte 1901 bruket med tillhörande gårdar i Strö och Hörröd. För dessa betalade han tillsammans 73 000 kronor och de blev kort därefter sålda till lantbrukare i trakten. År 1907 sålde han vattenrätten till Hemsjö Kraft AB. James Kennedy blev 1908, p.g.a. sjukdom omyndigförklarad, hans förmyndare sålde bruket, som nu var eldrivet, till Gyttorps Sprängämnes AB för 140 000 kronor. Gyttorp och därmed bruket övertogs av Nitroglycerin AB år 1916 och 1926 lades tillverkningen ned, samma år köptes mark och byggnader av direktör Hjalmar Ståhle.
Kruttillverkning
Tillverkning
Råvarorna vid kruttillverkningen var salpeter, träkol och svavel. Från början 73% salpeter, 17% träkol och 10% svavel. År 1733 ändrades till 75% salpeter, 16% träkol och 9% svavel och 1831 ändrade man träkolsdelen till 15% och svaveldelen till 10% . Mängden krut som
tillverkades varierade kraftigt under åren. Som mest var man på 1870talet uppe i en årstillverkning på omkring 1700 centner. Då en centner motsvarar 42,5 kg betyder detta c:a 72 ton. Men vissa år var tillverkningen mycket låg eller ingen alls. Ibland berodde detta på utebliven eller för låg
betalning från kronan och ibland var det brist på råvaror som var orsaken, oftast då salpeter. År 1756 beslöts att bruket skulle flyttas, troligen var den främsta orsaken att kronans skogar var i denna del av landet ”utödde” på virke för kolning och byggenskap. Men ingenstans ville man ta emot en sådan virkeskrävande anläggning och 10 år senare togs beslutet tillbaka. Förutom kolved var bruket stor förbrukare av byggnadsvirke för ofta återkommande ny eller återuppbyggnader. Dessutom var, med våra mått mätt, dåtidens skogar mycket virkesfattiga. Bruket var ett av de största i landet och antalet arbetare var c:a 20.
Längs ån fanns ett antal s.k. krutmöllor, drivna av vattenhjul. I dessa bearbetades krutblandningen med stampar. Dessa stampar var stående ek eller bokstockar av 80-90 kg:s tyngd. De lyftes med kraft från vattenhjulet och fick av sin egen tyngd falla ner i träkar på krutblandningen. Oftast fanns det 16-20 sådana stampar i en mölla, men också flera förekom. På detta sätt bearbetades krutblandningen i 20 till 25 timmar och den måste hela tiden hållas fuktig för att minska olycksrisken. Av samma skäl sopades allt damm och stoft noggrant bort med gåsfjädrar. Därefter pressades krutet samman i hårda kakor, vilka sedan sönderdelades till rätt storlek beroende på användningen, till kanoner, gevär eller pistoler. Först därefter vidtog den farligaste hanteringen, nämligen torkningen och inlagringen i kruthus. I torkhus och kruthus måste man ha filttofflor på fötterna för att vistas, men ändå hände ofta olyckor. Svårast med det färdiga krutet var att bestämma och kontrollera kvalitén. Från början gjorde man detta genom att känna eller smaka på det, men snart kom olika apparater till hjälp. Kronan hade kontrollanter (proberare) som fortlöpande utförde denna kontroll och deras uppgift blev allt viktigare i takt med att kraven växte på hög och jämn kvalitét. Fram till 1831 bearbetades krutet i dessa stampmöllor. 1875 moderniserades tillverkningen med ett valsverk bestående av två stora valsar av malm. År 1909 byggdes kraftverket och därefter drevs bruket med elkraft.
Valsverket
Råvarorna
Salpetern var den råvara som hade störst åtgång vid tillverkningen, också den som var svårast att få fram i tillräcklig mängd. Den framställdes genom urlakning och kokning av urin- och träckbemängd jord. Sådan jord fanns under stallgolv, den tidens stallgolv var otäta brädgolv och under lång tid var denna jord statens egendom.Under en lång tidsperiod var det endast kronans anställda sjudare som fick utföra sjuderiet, som det kallades. En period hade bönderna i Göinge rätt att själva sjuda och sälja salpetern, salpetersjudare från småland inkallades för att lära ut metoderna. År 1801 blev varje helt hemman skyldigt att leverera salpeter eller betala en s.k. salpetergärd. Då ny jord lagts under stallgolvet kunde man återkomma efter fyra år, då ny salpeter bildats. All salpeter från Skåne,Blekinge och Halland skulle levereras till Torsebro. Ändå var det tidvis svårt att få fram tillräckligt. För att öka tillgången byggde man s.k. salpeterlador. Enkla hus, där man lade in jord blandet med organiskt material, träck och urin, ibland hade man också djur i dem. En sådan lada fanns också i Strö, vid Ekehem. Vid tillverkningen urlakades först jorden i stora träkar, luten skulle sedan kokas i flera gånger under ett par dagar, varvid salpeter utkristalliserades. Klagomål förekom ofta på salpeterns kvalitét och rätt snart måste man vid bruket börja rena den ytterligare, då kvalitétskraven på krutet ökade.
Träkolen tillverkades vid bruket av ved, som hade levererats dit. Det var mest alved som användes, men för att tillverka särskilt hög kvalitét på krutet, pistolkrut, var det brakved eller ”töste” som det kallades som kom till användning. Veden, som skulle vara utan bark, kolades i en grop vid bruket. Inte förrän 1825 började man använda sluten behållare (retorter) vid kolningen. Alveden fick såsmåningom fraktas allt längre väg, då ett stort område runt bruket blev uttömt på detta trädslag. På Källemosse växer mycket brakved och man har hört berättas om folk som ”högg töste på mossen”. Även om tillgången var god, var det nog ett drygt arbete att hugga och barka töste, då växten ej kommer över buskstorlek. Svavel var den enda råvara, som ej fanns i provinsen. Det levererades från Dylta svavelbruk i Närke och kom sjövägen till Åhus. Kom i trätunnor. Även när det gäller svavlet förekom ofta klagomål på kvalitéten. Men här gällde det förekomst av grus i tunnorna och här var felet mycket allvarligare, därför att gruskorn i krutblandningen kunde medföra svåra olyckor vid tillverkningen.
Transporterna
Brukets arrendatorer hade skyldighet att köra krut åt bruket- köra krutäckor. Dessa körslor hade sådan omfattning, att t.ex. den största gården i Hörröd hade en dräng anställd, som nästan enbart körde krut. Körslorna var omgärdade av många säkerhetsbestämmelser, såsom röd flagga på lasset och poliseskort på vissa platser. Kortaste körsträckan var till Kristianstad och längsta till Karlskrona. Längs vägen mot Karlskrona fanns två övernattningsställen, där man över natten låste in det värdefulla krutlasset. Det har berättats om en dräng på en av gårdarna i Hörröd. Han hade under körning till Karlskrona på föreskrivet sätt låst in krutlasset på kvällen, på vanligt ställe. Under natten skedde inbrott och krutet blev stulet. I sin förtvivlan och rädsla för följderna av detta, hängde han sig på morgonen. Det kom bud till Hörröd att man hade att hämta hästar och vagn.
Förvaring och olyckor
Krutmagasin
Under hela verksamhetstiden förekom det olyckor vid bruket, dock inte fler och allvarligare än vid andra krutbruk – verksamheten var mycket farlig. Redan år 1684 skedde den första dödsolyckan. Olycksorsakerna kunde oftast inte fastställas, då överlevande vittnen saknades, men troligaste orsaken var vanligen mänskligt slarv. En annan trolig orsak var gruskorn i krutblandningen. Svavlet, dåligt renat och förpackat i dåliga tunnor fick då oftast skulden, men även i träkolen kunde förekomma gruskorn. Gropen där kolningen skedde täcktes med jord och bristande noggrannhet vid avtäckningen kunde då vara skulden. De krutmöllor, torkhus eller andra anläggningar som drabbades var ej reparerbara utan fick alltid byggas nya från grunden. Tiden 1750 – 1800 var den mest olycksdrabbade, då inträffade 15 olyckor med 10 dödade arbetare. Sista olyckan inträffade den 25 februari 1910. Då sprang en torkstuga och ett presshus i luften, varvid en kusk och hans häst dödades. Smällen var mycket kraftig - c:a tre ton krut fanns i byggnaderna och skakade hela bygden. Orwar Westerlund i Hörröd har berättat om händelsen och att smällen hördes tydligt i Strö. Morgonen efter olyckan cyklade han tillsammans med sin far, dit för att se vad som hade hänt. Han såg då några arbetare som gick omkring och plockade upp rester av kusken i hinkar. Delar av hästen hängde på en hög stolpe i närheten. Man trodde att olycksorsaken var att kusken, som skulle lasta krut vid torkhuset, gått in i detta utan att bära filttofflor.
Nu
Efterfrågan på svartkrut minskade och ledde till att bruket började avvecklas 1901 och slutligen lades ned 1923. Hemsjö Kraft AB förvärvade fallrättigheterna vid Torsebro 1907 och två år senare startade elproduktionen i Skånes första vattenkraftverk. Från en dammbyggnad norr om kraftstationen gick en 300 meter lång tilloppstunnel som mynnade i stationens turbin. Tio meters fallhöjd resulterade i 2 600 kilowatt. Flera byggnader från krutbruket är bevarade, däribland krutmagasin, herrgård, arbetarbostäder, salpeterhus, ekonomibyggnader och skyddsvallarna utmed ån. Herrgården från 1680-talet är en vitputsad tegelbyggnad med två fristående flyglar. Även kvarnrännan är bevarad, liksom stenmur och i träden upphängda krokar för drivlinor och elledningar. Bruket hade stor påverkan på kringliggande bygd, inte minst genom salpetersjudningen som pålades bönderna. Den omgivande miljön består av lövskog med främst ek och bok. Krutbruket och kraftverket har tillsammans bidragit till att ett litet samhälle vuxit upp runt Helge å just vid Torsebro. Söder om bruket finns en stenvalvsbro i fyra spann från 1830. Kraftutvinningen har lång kontinuitet på platsen och dess dammar och luckor förstärker miljön, men kraftstationsbyggnaden i Torsebro har rivits och ersatt av ett fjärrmanövrerat aggregat. Krutbruket är en typisk bruksmiljö och förklarades som byggnadsminne 1996.
